sartfalk

Jag hatar och har alltid hatat att ta farväl. Det är något utav det värsta som finns!
Och det spelar ingen roll ifall man ska vara ifrån varandra en kort period eller en lång period.
Jag grät när jag tog farväl av Linn & Emelie när dom flyttade till Australien, jag tror att jag grät
tills mina tårar tog slut! Jag grät i söndags när jag skulle åka ifrån Tim tillbaka till Norge igen.

Jag är uppväxt med katter och har haft en hane och hona och fått egna kullar, och sedan har vi sålt
kattungarna.. Jag lipade varje gång vi sålde en ny kattunge trots att jag var van vid detta och visste
att vi inte kunde behålla varenda liten kattunge. Då skulle vi ha hela lägenheten full!

När jag har mens finns det inga gränser överhuvudtaget. Då gråter jag om jag inte får choklad, om jag ser en
sorglig film, om jag missar bussen, om jag tycker att tim inte lider tillräckligt mycket med mig osv osv..

Vad får er att gråta?