sartfalk

Jag minns det som igår.
Året var 2006 och vi gick i skolan. Vi hade fått reda på att vi skulle ha två studiedagar i rad snart.
Och min mamma var lika överbeskyddande som vanligt, vi hade en idé. Att åka ett gäng till Vara hem till Vikkan
och övernatta när dessa två nätterna.. Men jag visste att mamma inte skulle tillåta mig göra det här.
Så jag låtsades som ingenting och berättade inte om studiedagarna, och lät henne tro att jag gick i skolan
som vanligt.. Gick ju på internat så jag bodde alltså där på veckodagarna..

Vi ankom till Vara, Jag, Mattias och Tim.. Och vi åkte hem till Vikkan och hade det allmänt trevligt.
Jag var ju dödsförälskad i tim vid det här laget och det var bara någon dag innan vi blev tillsammans.

Vi bestämde oss för att åka till centrum och äta pizza, vi skulle ta moppen dit.
Vi var för många för att få plats alla på en gång så vi vart tvungna att köra två rundor.
14 år och cool som jag var skulle jag promt bestämt köra. Utan hjälm och utan kunskap om hur man gjorde.
Allting gick bra tills på tillbaka vägen, då hände något och jag kom körandes alldeles för fort på en grusväg,
slant och moppen flög åt ett håll och jag åt ett annat. Som tur var har jag väldigt bra reflexer så jag höll mitt huvud uppe så huvudet klarades utan en enda skråma vilket var en jävla tur!! Men min armbåde tog stryk som
fan eftersom att det var en grusväg jag ramlade på i väldigt hög hastighet.

Minns hur blodet droppade och hur det bildades en pöl bredvid mig på marken, men allt jag tänkte
på var hur det gick med Vikkans moppe. Jag grät inte ens. Fick hjälp och sen väl tillbaka hos Vikkan
så råkade jag stöta på någon nära vän till vikkans mamma eller vad det var. Och dom kollade på mitt sår och
sa att jag var tvungen att åka och sy det där.. det hade jag inte ens en tanke på.

Och då slog rädslan mig, Sjukhus, journaler, mamma!? omg hon skulle få reda på detta och få reda
på att jag inte var i skolan utan i VARA istället. Herregud. Minns när jag låg där på sjukhussängen och blev
sydd.. gjorde så djävulskt ont trots bedövningen.. då kom smärtan. Och jag tänkte bara på vad mamma skulle säga.. Man ska vara försiktig med sånt där! Sanningen kommer alltid fram, och när man väl skall smyga med något så går det oftast åt helvete! Idag kan jag skratta åt det som hände, men jag tog ändå allvarligt på saken.
Och ärret får jag leva med för resten av mitt liv. Det är inget litet ärr. Och varje gång jag inte har långärmat
på mig får jag alltid kommentarer och frågor om vad det är som har hänt och vad jag gjort..



camen är inte sådär jävla bra men detta är nog bästa bilden jag får på ärret..